[TRIGGER WARNING: SUICIDTANKAR, SJÄLVSKADA, DISSOCIATION]
Det är nyårsafton, och min röst försvinner, och när den väl kommer tillbaka, då skrattar jag över att en rislykta tog eld och fastnade i föräldrarnas gullregn, men helt plötsligt så är det inte särskilt roligt längre. Jag sjunker ner på asfalten med mina stålhättor i snön framför mig och gråter. Cigaretten brinner ut. Jag vill ju inte vara här. Jag vill inte leva längre.
R sa, "tårarna kommer när de är redo, precis som skrattet, eller när du ler." Jag tror inte att han menade att allt skulle komma på en gång.
Det är nyårsdagen, och jag har knappt något minne av den. När jag kom hem, runt ett på nyårsnatten, så skar jag upp låret och tog en mindre överdos - jag var för trött för att ta de hundraelva och alla de andra tabletter jag har gömt i lägenheten, men jag ville fördröja nästa dag, ville inte möta det nya året, trots att det redan var. Jag vaknar på soffan runt tre på eftermiddagen, och den lilla solen som kanske hade varit, den har redan försvunnit. Himlen är grå, mörknar till en disigt dov lavender. Jag vet inte vart resten av kvällen tar vägen, jag är fast i mitt huvud någonstans, eller så är jag bara inte här.
Den andra januari, och jag är här. Ett nytt år som känns ovisst och skrämmande och min hjärna vill liksom bara stänga av. Jag drunknar i minnen som hände för åratal sen, men för mig så händer de fortfarande varenda jävla dag. Jag får knappt ur mig några ord. Jag är utmattad in i märgen och varför ska det vara så svårt att fortsätta andas?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar