det som göms i snö kommer fram i tö

Borderline. Emotionellt instabil. "[Det] innebär ett stort lidande för de drabbade, och kommer också att involvera omgivningen i hög grad." Svårt att leva med, svårare att älska. Det visar sig i dramatiska svängningar, kaotiska relationer, att man skadar sig eller hotar att skada sig för att få uppmärksamhet. Så säger de.

Jag har burit den här diagnosen i sex år, ordet borderline i stora svarta bokstäver i min journal, och läkarna vägrar se bortom det ordet, verkar vilja att jag ska sitta fast i deras fina fyrkantiga fängelsecell. Om du försöker säga emot, om du försöker förklara att nej, det är inte såhär nu, då spelar du ju rollen som svår och manipulativ borderline, för läkarna ska alltid ha rätt.

DSM-IV säger "ett genomgående mönster av påtaglig impulsivitet och instabilitet med avseende på mellanmänskliga relationer, självbild och affekter. Störningen visar sig i ett flertal olika situationer och sammanhang från tidig vuxenålder och tar sig minst fem av följande uttryck:

1. gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
2. uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
3. uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
4. visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil)
5. uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar
6. är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
7. känner en kronisk tomhetskänsla
8. uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
9. har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom"

För sex år sen, ja, då stämde jag in på flera av de här kriterierna. Jag var nitton, hade inte hittat mig själv än, visste inte att jag kunde få vara mig själv, och jag var fortfarande fast i relationer som skadade mig, utan att jag visste det då. Så jag drack, jag försökte hitta min identitet, gick igenom ett antal olika faser och namn, provade mig fram, och jag förstod inte varför någon kunde tycka om en sån ledsen och osäker person som jag var. Jag hade mina dramatiska ögonblick, speciellt den där gången vi kom hem från en fest och jag var så deprimerad att jag satte mig i badkaret med kläderna på och lät vattnet rinna över mig medans jag grät.

Men jag höll alla mina känslor och tankar för mig själv, under en så lång tid, och jag var så bra på att hålla hemligheter att jag blev rädd att det kanske bara var inbillelse, jag kanske hade överreagerat? Nitton år, ett antal självmordsförsök och huden täckt av ärr, skam och sorg inombords, och den där tomheten. Hon som jag inte kunde rädda. Sånt som jag aldrig hade berättat för en enda själ.

Jag fyller tjugosex om två månader och fem dagar. Jag stämmer in på kanske tre punkter nu. Ja, jag känner mig tom inombords, jag har suicid- och självskadebeteenden, övermedicinerar till och från. Men jag har aldrig varit mera mig än vad jag är nu, Jag har äntligen hittat fram till min identitet, och trots att jag känner mig som ett svart hål, så är jag i alla fall Yss. Det tog ett jävla långt tag att komma hit. Jag är fortfarande osäker, hatar mig själv eller aspekter av mig, undrar hur någon ens kan bry sig om ett skrutt som jag, och det är klart att jag är rädd för att bli övergiven. Och ja, jag är känslig. Jag vill låtsas att min ärrvävnad är pansar, men min hud är mjuk och mitt hjärta är rätt litet för att vara så stort, och jag bryr mig kanske alldeles för mycket, men det krävs mod för att låta sig känna så jävla mycket, så mycket att man tror att man kommer dö av det ibland. Det gör jävligt ont, men jag vägrar se det som en svaghet.

Men du, du kan ju alltid be om en utredning, en omprövning, men de vill inte att du ska ha rätt. De kanske vägrar att lyssna på dig. För du vet, om man ska komma till sanningen, då måste man få dina näras perspektiv på allting, för du kanske bara har hittat på allt, varit för känslig, eller manipulerat din omgivning och tagit ut dina känslor på andra. Man kan ju inte lita på dig. Det är inte ditt ord som räknas. Dina upplevelser, dina känslor, din sanning. Det betyder visst ingenting om det inte finns några bevis.