[TRIGGER WARNING: SUICIDTANKAR, BLOD, TRAUMA]
Den mörkaste dagen och det vägrar släppa taget om mig. Jag vill gråta, jag vill dö, jag orkar inte känna allt det här längre, så mycket, hela tiden, det är för mycket. Jag vill inte överleva tills nästa år. hade aldrig planerat på att vara liv så här länge, vill inte nå tjugo-sex, mindre än två månader nu. De ger mig mediciner, de säger att det ska hjälpa, men jag mår sämre för var dag, allt blir värre, och särskilt nu. Hans ord rev upp såren ännu en gång, trots att de rivs upp varenda morgon när jag vaknar, varenda gång jag ser mig i spegeln, varenda gång jag tänker på det, men nu är de så djupa att blodet väller, det går inte att hämma, och jag tror jag kommer att förblöda om ingen kommer till undsättning.
Jag vet, jag vet, att jag har bra saker, saker att se fram emot, planer, vänner, jag måste bara hålla ut, kämpa, lite längre, men hela jag strävar emot, det är för tungt, jag måste tvinga mig själv att ta andetag efter andetag, för att röra på mig överhuvudtaget. Jag kollapsar. Min kropp skriker undergång. Jag vill bara inte finnas längre.
EDIT////
T sa till mig, "Jag vet att du kan överleva natten." Han pratade med mig i över en halvtimme, tyckte det var bra att jag ringde, sa att de inom vården har en skyldighet att hjälpa mig så gott dom kan, och att jag skulle ta en halvtimma i taget och se om nån överlevnadsstrategi fungerar. Han bad mig att glömma alla mina gömda mediciner, och när jag sa tack för din tid, så sa han att det var trevligt att prata med mig (trots att det var jävligt tunga ämnen.) Jag kände mig lite lugnare efteråt. Behövde verkligen bara prata med någon jag litar på.. och R har julledigt. Tog en extra benzo efter och kom på att [TW ätstörning] jag inte har ätit idag. Så jävla utmattad men jag försöker, försöker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar