[TRIGGER WARNING: TRANSFOBI, TAL OM VÅLD, "FAMILJ", FÖRTRYCK]
Igår var ju en väldigt bra dag, i jämförelse med de flesta dagarveckormånaderna jag har haft den senaste tiden. Vänner och en film jag har väntat på i månader, och det värmde hjärtat något otroligt, jag skrattade, genuint skratt, och jag glömde bort allt det där svåra, och bara var. Med vetskapen om att väldigt bra dagar oftast, eller nästan alltid, följs av extremt dåliga nätter och morgonar så vågade jag liksom inte stanna upp. Jag ville förstås inte gå och lägga mig igår, för jag visste, jag visste att allt skulle rasa så fort det blev tyst och tankarna kom. Jag somnade inte på flera flera timmar, när jag väl sov så var det oroligt och jag vaknade av att jag nästan ramlade av sängen vid fyra-snåret. Mina drömmar var obehagliga, fast jag kommer inte ihåg några detaljer, bara känslan. Men isen som genomsyrar mina insidor har en även annan anledning.
Det blev en ganska stor spricka i tillvaron som nästan förstörde alltihop. Mina föräldrar var, ärligt talat.. så hemska som jag alltid var rädd för att de skulle vara. "Tr#ns#" följt av avfärdande ursäkter som "men försök att förstå det från vår sida." De hade fått brevet från mitt äldsta syskon, där hen kom ut. Jag trodde ändå att våra föräldrar skulle, på något sätt, ta det lite bättre än så, för när det handlade om mig, så försökte mor ändå förstå och acceptera min identitet samt namnbyte. Far har aldrig sagt ett ord, och jag förväntade mig aldrig att han skulle acceptera det, men att han blev upprörd och nästan-skrek att "jag kommer fortsätta kalla h#nom [hens givna namn] och aldrig använda 'hen'!" i ren avsky, när jag försiktigt rättade deras ordval.. det kom som ett jävla knivhugg. "Och jag vägrar kalla dig något annat än J////// och h#n!"
Att jag ens försökte säga emot, tala om för dem att även ord är våld, att det skadar oss, att vi blir mördade, våldtagna, misshandlade, förtryckta, hatade för våra identiteter.. "Men vilka gör det?" frågade mor. Det hade lika gärna kunnat vara dem. Ord, skapade utav tjugo-nio små bokstäver, de kan göra mer skada än ett slag, en kniv, en kula. Det är inte dem som tar livet av oss, men till slut så kanske vi gör det själva.
Jag kan inte riktigt smälta det, och jag vill inte kännas vid mina "föräldrar" alls just nu. De skämtade om att säga till släkten att vi var adopterade. Jag har inga ord. Det finns inget jag kan säga, och det här har förstört i stort sett alla framsteg som vi har gjort i år. Men jag hade rätt, precis som känslan sa. Jag visste att det skulle gå såhär, det var därför jag var så jävla rädd för att säga något, för att låta mig hoppas. Så, tack till er.
Och allt det här precis i tid till julen, som alltid lyckas bli så absolut för jävlig som jag förväntar mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar